Det var en gång en tid då drakar vakade i katakomber –  ett magiskt land där älvor omhändertog trädgårdarna och troll härjade under broar. I detta fantastiska land låg en stad av sten. Dess hjärta var dess lärda och galna visionärer, elixirister och kämpar som såg till att dess harmoni och livskraft för evigt blomstrade.

Men onda krafter, vilka inte hade förmågan att främja livet, kom från världens horisont för att försäkra sig om sin makt att styra över förintelse.

Ett mystiskt förbund av mäktiga individer stod emot orker, jättar och demoner i ödets skymning. 

Deras svärd klingade mot fiendens vapen och natten fylldes av gnistor.

Magi lyste upp himlen, och dess sken fick skuggorna att fly. När solen steg över fälten låg fienden besegrad, och vinden bar bort askan från slagfältet. Efter slaget samlades de nyblivna hjältarna för att rådslå.

Sårade i striden försattes de i en djup, förtrollad vila under den magiska härskarinnan Apollos vakan. Hon var den sista att lägga sig bland dem, med vissheten om att de en dag skulle vakna, när världen åter behövde deras beskydd. Med tiden skulle rådet återhämta sig och återfå sin styrka. Tiden flöt som vatten över sten.

Minnen blev till legender.

Legender blev till viskningar.

Men världen går i cykler, ondskan glömmer aldrig vägen tillbaka och det skulle komma en tid då det magiska rådets krafter skulle behöva tillträda i försvar mot ondskans väsen igen. 

En dag reste sig fåglar plötsligt i flock från taken i den lilla staden.

I hotets återuppståndelse gick en hård vind över landet som fick marken att skaka och för första gången på hundratals år väcktes den ljusa magin. Ett förtroget grepp slöt sig kring en spira som numera troddes vara legend. 

En gestalt tog sitt första steg på mycket länge och med skallet av en klocka vaknade de upp.

Tiden är nu kommen då staden åter måste resa sig och kämpa för ljuset i världen. Åter står de legendariska kämparna bland folket, tysta och orubbliga, som om tiden aldrig rört vid dem. Vad de har sett, vad de minns och vad de väntat på ännu ett mysterium. 

Hoppets ljus är åter starkt, så som det var för länge, länge sedan.